har inte vågat skriva det någonstans eller ens känna efter på länge, men det känns som att vågar jag tar risken nu. på första gången på länge känner jag mig nöjd och lycklig med mitt liv och hur jag vill att framtiden ska se ut. jag vill göra miljoner saker, se hela världen, uppleva allt möjligt, köpa dittan och dattan, se ut si och så, tjäna så och så mycket pengar. men ändå känner jag mig nöjd just nu. jag har jobbat mina pass på mcdonald's, jag börjar jobba på nytt jobb nästa tisdag vilket känns jättebra! jag och johan har ett riktigt starkt, stabilt förhållande och vi ser verkligen en framtid tillsammans. jag är inte längre "rädd" för att bli vuxen. ärligt talat så skiter jag i vad alla andra säger, jag är jag, jag är mig själv, jag är emelie olsson lagerquist och jag gör eller tycker precis vad jag vill. så är det. och om jag vill resa till alla världens hörn fram tills jag dör? och om jag vill skaffa barn vid 20 års ålder? och om jag vill prioritera på ett sätt som inte andra kanske gör? och om jag tycker att johan är min bästa vän och vill uppleva allt med honom? och om jag inte vet vad jag vill jobba med i framtiden? och om jag inte vill plugga? och om jag inte är rik? och om jag aldrig vill skaffa barn? och om jag vill ha hund inom den närmsta tiden? osv osv. nej, jag har slutat bry mig om alla normerna som finns. jag skiter fullständigt i vad ni tycker om mitt liv och hur jag lever det. jag kan bli glad åt andras lycka, jag kan låta människor få ha det bra - oavsett vad dem väljer att göra å det är jag jävligt glad för! för dem människorna som inte kan glädjas åt andras lycka eller framgång utan istället väljer att snacka skit, visa avundsjuka, dra sig undan så fort något inte är "normalt" eller blir sura är inget värda för mig.

jag förstår om ni tycker jag är knäpp och inte förstår mycket av vad jag menar. men just nu, i denna åldern och fasen i livet är folk i väldigt olika stadier. en del festar fortfarande varje helg, en del reser så mycket dem bara kan, andra flyttar hemifrån och skaffar sig ett hem, vissa jobbar mycket - andra inget, en del pluggar - andra har drömjobbet, några blir mammor och pappor - andra kan inte ens tänka sig ett barn, vissa gifter sig, blir sambos eller förlovar sig - andra är singlar och trivs med det. jaa, jag tror att ni förstår hur jag tänker. är bara trött på alla "förutfattade meningar" på hur en 20-åring ska leva sitt liv. för folk säger jämt "men lev livet" och jag förstår inte vad dem menar med det riktigt. så, hur är "att leva livet" för er?

det jag ville komma fram till är att jag är lycklig.