2007-07-22 @ 11:19:04


Suttit och läst massa i min blogg från 2007 när Fredrik gick bort. Tårarna bara rinner och rinner när jag tänker tillbaka på den tiden. Så jävla olycklig jag egentligen var, men lyckades dölja det oerhört bra för alla runtomkring. Jobbet, skolan, vännerna & killen - ingen märkte nog riktigt hur svag jag var. Jag tror aldrig att jag förstod att du skulle tas ifrån oss Fredrik. Inte förrän den dagen läkarna inte ville ge dig mer medcin, inte förrän dem sade att det bara var några få timmar kvar.

Det är inte lätt att vara 16-17 år och se sin låtsaspappa dö. Det är inte lätt att se sin mamma förlora den mannen hon gift sig med, älskar och vill leva hela sitt liv med. Att folk dör är inget onormalt, men att dö när man är cirka 36 år i hjärntumör efter ett helt friskt liv är onormalt. Det är bara så fel & orättvist.

Fastän tre år har gått sedan du lämnade oss, tänker jag på dig varenda dag. Jag gråter ofta och önskar att du vore här hos oss. Jag undrar också ofta, hur våra liv hade sett ut nu om du funnits?

År 2006-2007 var det jobbigaste året i mitt liv, hittills. Jag har nog inte riktigt förstått det förrän nu, men när jag blickar tillbaka förstår jag hur dåligt jag mådde. Men jag har nog aldrig heller varit så stark som jag var då. För enda sedan du försvann Fredrik, har jag blivit svagare. Det är inte mycket jag tåler, inte mycket som behövs för att göra mig ledsen. Men det är inte fel att vara känslig, inget fel att gråta eller vara svag. För i längden funkar det inte att spela stark, vara den som inte gråter eller mår dåligt utåt. Det kommer ändå ifatt dig, förr eller senare.

Jag önskar ingen den smärtan vår familj hade inom oss dem åren Fredrik var sjuk. ingen!  Och jag hoppas att jag någon gång får träffa dig igen, Fredrik. För jag saknar dig, varenda dag & det vet jag att det finns många fler som gör också.