CANCERN.

sitter & gråter till rosa bandet galan. kan inte hjälpa det men tårarna bara rinner. när folk berättar hur deras nära & kära gått bort i cancern kan jag verkligen säga att jag vet hur det känns. precis som många andra har jag varit med om någon nära har fått cancer, min mormor har haft bröstcancer, min pappa har haft hudcancer, min låtsas morfar dog i lugncancer, kompisars nära har haft det, folk jag vet har haft det. många i min omgivning har haft det! men det räcker inte för att kunna säga att jag vet hur det känns att ha någon kär som får sjukdomen. det är inte förrän man lever med en, bor tillsammans med en & upplever sjukdomen från stadium 1 till slutet, döden, man kan säga något om att man vet hur det känns.

har skrivit mycket om detta i min blogg för 2 år sedan. men det är först nu, 2 år efter din död fredrik, som jag kan berätta för folk, som jag kan prata om cancer & tänka på dig utan att tårarna forsar. bara för någon månad sedan låg jag i patriks säng & storgrät när programmet "sjukhuset" sändes på TV & en man kanske hade hjärntumör. precis som du hade fredrik, hjärntumör.

jag minns det som igår, alltihopa. du kände dig konstig i armen, åkte upp till sjukhuset & lades in direkt. dem gjorde tester & du fick sova över. på natten kom doktorn in till dig & mamma och berättade att du hade en hjärntumör. detta var första gången jag hörde talas om någon som hade hjärntumör. kanske hade jag inte snappat upp sjukdomen tidigare för jag inte var drabbad på något sätt? jag hade inte känt smärtan som sjukdomen gav.

jag & elin fick veta, men kände på oss att detta fixade du! min låtsaspappa var ju bääst, han var starkast & klarade allt. operationen gjordes & du mådde bra, precis som vi visste du skulle! tiden gick & du var på återbesök osv efter den låånga tiden av mediciner, besök på sjukhus m.m. proverna visade att tumören var tillbaka & den bestod av små små trådar som slingrade sig i huvudet. men fortfarande tappade ingen hoppet, vi alla höll minerna & var glada. din operation blev framsköten & du fick vänta länge på att få bort tumören, vilket gjorde att den spreds ännu mer. doktorn kanske redan visste att det var försent? du fick iallafall genom gå operationen & efter den dagen var du dig aldrig mer lik. du kunde inte prata, inte gå, inte äta själv, du fick epelepsianfall flera gånger om dagen & dina ögon stirrade tomt ut i intet. men du tappade inte glöden, vi köpte barnböcker & försökte lära dig prata. vi höll din hand när du fick dina anfall, vi allihopa inklusive dig skrattade när ingen förstod vad du ville. jag vet inte varför, men jag tänkte aldrig att du skulle tas ifrån oss. den tanken föll mig aldrig & det var inte förrän mamma ringde & berättade för mig en varm sommardag, ungefär exakt 1 år efter du fick reda på att du hade cancer (på helsingborgsfestivalen), att du inte skulle leva länge till. vi åkte allihopa till sjukhuset & jag grät hysteriskt. vi berättade aldrig för dig att du skulle dö, vi pratade aldrig om det för vi ville inte se dig ledsen. men du förstod själv, du grät ändå. & även om du inte kunde prata & förmedla ord så kunde du förmedla så mycket annat. när jag höll din hand & du kramade om min hårt tillbaka. jag kommer aldrig glömma.

du kämpade dig igenom elins födelsedag, midsommar & min födelsedag innan du togs ifrån oss nästan exakt 2 år efter du fick cancern (också på helsingborgsfestivalen). du var hemma, det var jag, elin, mamma, ingela, dina föräldrar & sjuksystrar. du andades så högt, har aldrig hört någon kipa så efter luft. till sist blev det bara längre & längre mellan dina andetag & du somnade in. du togs ifrån oss. cancern tog dig, inte ens 40 år hann du bli.

jag kan alltså helhjärtat berätta att jag vet hur det känns att förlora någon i cancer. jag vet vad cancer & allt vad det innebär är. jag vet hur det är att få mata en vuxen man som inte kan äta själv, jag vet hur det är att försöka lära en vuxen att prata igen, jag vet hur det är att bära en vuxen man till duschen & duscha honom, jag vet hur det är att se en vuxen gråta varenda dag, jag vet hur det är att se hur medicinerna påverkar, jag vet hur det är att trycka in en spruta i munnen & hålla hårt i någon på någon som har epelepsianfall, jag vet hur också hur det är att se en människa förändras något så stort att man inte märker att det är samma människa längre. detta är inget jag är stolt över, men jag är stolt över hur jag, min syster & min mamma klarade detta tillsammans. hur vi har kämpat oss vidare & är där vi är idag. för jag vet att du fredrik, du ville att vi skulle bli lyckliga igen. du var en sådan människa som man inte kan förstå varför du ska tas ifrån oss. du var värd ett helt liv fullt av lycka! jag älskar dig.

du var, är & kommer alltid vara min låtsaspappa.

Kommentarer
johanna säger:

jag känner igen det! ;/ min gammelfarmor dog i en ovanlig typ av magcancer, så dem visste inte ens hur dem skulle behandla henne. hon va min gammelfarmor ja, men eftersom nästan alla i vår släkt har fått barn i unga dar så va hon i samma ålder som en farmor "borde vara". o hon va pigg, vi hittade på en massa saker när jag va liten, det va lätt o prata med henne o hon bara njöt av livet. en kurvig kvinna i sina bästa dar. & sen med cancern tynade hon bara bort, hon hade inte orken att prata, hon rasade i vikt, sista gången jag såg henne så va hon bara skinn o ben o vägde mindre än 40 kg. jag visste att hon skulle dö, jag kunde se det på henne så jag drogs för att inte besöka henne .. hittade på ursäkter för att INTE behöva åka ner träffa henne, för det va inte så jag ville minnas henne. sen fick vi ett samtal en morgon att hon under natten hade somnat in. jag grät, men inte mkt. för jag hade accepterat det på nåt sätt. sen så var det lättare att acceptera det eftersom hon trots allt va 80 år. hade nog känts värre om det va nån på 40 år som hade dött, du fattar? hon hade ändå hunnit leva ett bra liv. men fyyy cancer är nog den värsta sjukdomen som finns. så förstår verkligen hur du känner! puss på dig.

2009-10-30 | 10:06:47
Bloggadress: http://johannadahlgren.blogg.se/
elin säger:

satt och g´rät igenom texten, super fint skrivit !

2009-10-30 | 11:29:54
matilda säger:

känner igen mig så.

Jag förlorade min pappa för sju månader sen. Han hade också en hjärntumör. det värsta som har hänt i hela mitt liv & jag har ännu inte insett vad som har hänt..



jag beklagar !

2009-10-30 | 23:42:05
Bloggadress: http://fritzmatilda.blogg.se/
abcdef säger:

grät igenom hela inlägget. beklagar sorgen.

2009-10-31 | 15:41:45
LONDON säger:

jag grät också genom hela inlägget. minns när allt hände, läste din blogg då med. förstår inte varför livet måste vara så orättvist. <3

2009-11-02 | 02:19:59
Bloggadress: http://bbittersweet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback