Dessa dagarna har jag inte haft tid till att skriva riktigt ordentligt. Det är av många olika blandade känslor och anledningar, faktiskt. Det är inte så att jag inte har haft tid, egentligen. Jag har iallafall haft mina skäl & det är ändå inget ni bryr er om. Jag känner mig så otroligt pressad och stressad just nu. Min hjärna vill hålla på med saker som jag älskar såsom, mode, skriva, umgås med nära & kära, ha ett jobb som jag trivs med osv. Nu känns det bara skit att jag ska hålla på med alla dessa "måsten" som finns runtomkring mig. Jag far och flänger, hit & dit och gör nästan inget för mig själv. Inget jag egentligen vill med hjärtat iallafall. Jag är så pressad att min hjärna inte längre kan tänka klart. När jag tänker på mina mål, önskningar och vad jag vill göra i livet bilr allt bara suddigt. Låter det konstigt? Förstår om ni tycker det! Ni tänker säkert, "Herregud, flicka lilla.. du är 18 år och har hela livet framför dig! varför ska du känna dig pressad?" Ja, jag har hela livet på mig och det känns ännu med stressande. När ska det ljusna för mig vad jag egentligen vill göra? Ska jag bli en sådan människa som aldrig hittar något att brinna för utan måste gå till sitt skitna, gamla uttråkade jobb varenda dag? Jag är en människa som annars har mål med livet. Min framtid brukar vara glasklar & jag är inte den som backar ur för jag träffar på hinder. Just nu känns det bara som all denna skit, rent ut sagt, bara trycker ner mig. Jag kommer liksom ingenstans. Om 108-109 (vet inte riktigt) dagar tar jag studenten. Det är nu livet ska ta fart, jag ska börja jobba, flytta hemifrån och skapa mig ett eget liv. Jag vill inte ta studenten, ta något dåligt extrajobb bara för att göra något och sedan stanna där. Jag vill veta i vilken riktning jag ska. Självklart vill jag jobba inom turismdelen, har gått 3 års linje inom det & älskar det verkligen! så mycket vet jag.. Jag hoppas detta bara är en kort period av ångest. Det blir kanske såhär när man har tusen saker i skolan som dödar en. Jag brukar älska skolan och skolarbete men när man känner att man inte har någonting att säga till om själva "ämnena" man håller på med är det bara tråkigt. Jag känner ingenting för ämnena vi håller på med nu & då engagerar jag mig inte ett skit. Det är nyss varit lov, vilket inte gett mig någonsomhelst motivation. Jag har bara haft skolan på huvudet hela veckan, ändå. Det är skola, jobb, vänner, fritid, egentid, familj & pojkvän som ska hinnas med. Varje dag ställs det krav av olika personer. Jag vet att det kommer vara såhär hela livet men just nu känns det bara skit. När ska jag kunna göra det jag vill? När man mår såhär, känner sig vilsen och deppig, då behöver man verkligen någon att stötta sig emot. Någon som har fötterna på jorden och kan hjälpa personen att hitta sig själv igen. Det känns tyvärr som alla i min omgivning är lika vilsna som mig just nu.. Det finns en enda ljuspunkt som jag kan se. (en annan också, men hemligt) VÄDRET! Det har varit otroligt härligt väder i Helsingborg idag. Solen har skinit, inga moln och det har varit precis sådär lagom kallt. Jag ber till Gud att det håller i sig ett tag till. Snälla.