Måste bara skriva en sak till, nu när det ändå kliar så i fingrarna. haha.

När man är flera hundra mil ifrån de man älskar mest, inser man verkligen hur mycket de betyder och hur mycket man inte vill mista personerna. Patrik Gustavsson, de små fjuttiga 10 dagarna jag var borta, kändes som minst 100 innan jag fick se dig igen. Och nere i Spanien tänkte jag på dig väldigt väldigt mycket. Du är en stor del av mitt liv nu, en del som jag aldrig vill ska försvinna. Sanning är att allting känns så äkta med dig, som en verklig dröm. När jag kom hem och fick se dina ögon glittra och ditt leende lysa igen så kändes det helt underbart! Älskling, du är mitt allt.