love comes first?

Det var längesedan jag grät så som jag gör nuförtiden. Jag är som en unge, tårarna bara sprutar för det minsta lilla. Kalla mig känslig, töntig eller vad som helst men jag mår inte bra. Jag är rent av olycklig. Löften dom blir svek, gång på gång och jag trycks bara ner till botten ännu mer. Aldrig är det jag som gör vad jag vill. Jag följer inte mina egna känslor och vilja utan andras. Jag blir lika besviken och ledsen varje gång jag har gett upp något och det blir såhär Jag blir både sur på mig själv, som aldrig lär mig & på dig (er) som inte tänker dig/er för. Jag skriver det här i bloggen för att jag behöver få ut det på något sätt, jag behöver någon och bloggen är den enda just nu. Jag är trött på förlåtelser, glömda saker som är bestämda och egoistiska människor. Javisst, vi alla är ego ibland, men det finns gränser. Jag ger för mycket och får tillbaka för lite, helt enkelt.

"Love comes first" som dem sjunger i en låt på radion just nu. Jag kan inte tänka på hur fel det egentligen är. Det bidrar bara till att det blir såhär som det är nu, igen igen igen igen och igen. Såhär kommer det fortsätta hela livet om man tänker så & det har redan hänt en gång för mig, och ja, snart ännu en gång till. Jag saknar er! Att kunna sitta och skratta och bara vara vi. Jag saknar mina bästa vänner, så är det. Men alla som varit riktigt kära vet hur det är, man svävar på rosa moln i hopp om att alla andra ska förstå hur man känner. Men tjejer, vi tar tag i detta och hittar tillbaks till det vi hade innan. Vi klarar det för vi har gjort det förut och vi kommer behöva göra det igen. Vi 4 är starkast tillsammans!

Deppigt inlägg, i know..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback