vad blir detta, den 100e gången jag gråter denna månaden? jag förstår inte ens hur jag kan gråta mer. och ännu mindre förstår jag hur jag kan gråta allt detta för en enda person. dina ord satte sig sandra.. jag tog det verkligen till mig och har tänkt massa, dessutom har kvällens händelser inte gjort någonting bättre. gång på gång, gång på gång sviker jag mig själv och mina löften om att sluta både bry mig och inte förstå att det är såhär det kommer vara. jag gör som alla andra vill, slickar röv och är puttinutti medan alla andra gör vad fan dem vill och tänker inte på någonting annat än det. så är det & det är mitt eget fel. om jag bara kunde sluta bry mig så jävla mycket. jag vill också kunna göra precis vad jag vill och känner för, kunna säga vad som helst och ändå vara säker på att människorna runtomkring mig stannar. jag vill inte vara rädd att förlora mina närma, jag vill också kunna förverkliga mina drömmar. nej, istället ska jag förverkliga alla andras. önskar att jag vore tillräckligt stark för att ta steget. som du sa, sandra: jag behöver det inte. det gör så ont inom mig. vill bara skrika och slå på mig själv, straffa mig själv för jag aldrig lär mig av misstagen. straffa mig själv för att jag gör dem. men vad hjälper det? när smärtan jag själv orsakat kommer ikapp mig igen är det bara ännu mer lidelse över allting. ännu mer jävla pain! jag vet inte hur detta kommer sluta, jag vet inte heller hur jag kommer må. jag vet aldrig nånting, inte ett jävla piss! denna sitationen som inträffade idag är kanske inte så jävla farlig. men sättet att göra det på, sättet att hantera det och min rädsla gör mig så enormt ledsen. sättet att inte bry sig, sättet att bli arg och sättet att inte förstå.. det är nog det värsta av allt, att aldrig känna sig förstådd. jag menar, är jag så dum i huvudet? en människa som inte har pojkvän, som inte haft speciellt många och långa förhållanden, som inte tycker om mitt tofflande förstår.. hon förstår hur jag känner och hon förstår vad jag är rädd för. hon säger inte emot, hon känner istället med mig. att förlora någon är det värsta som finns och speciellt på det sättet och speciellt under dem omständigheterna. jag vet snart inte vad jag själv skriver om. klockan är snart halv 4 och det är morgon. är det ens lagligt att fundera och tänka så mycket som jag gör? vad är det bästa botemedlet när man mår dåligt, är rädd, känner sig osäker, ledsen, arg? festa röven av sig?