Jag kan inte sova. Har ångest, bara gråter. Jag kan inte fatta det.. Det värsta som kunde hända, har nästan hänt. Allt jag väntar på är det face to face besked för det är för lågt att ta något sånt via telefon. Jag känner mig helt vilse. Från att få höra massa kärleksmeningar om hur mycket man betyder, hur man längtar till det och det till att inte ha känslor - på samma vecka, ja tillochmed dag. Jag bara sitter och stirrar rakt ut i mörkret i mitt rum och önskar att allting var en dröm. Men det är de inte. Fan också.. Allt som skulle bli så bra. Det var ju du och jag? Hur kan det ha blivit såhär? Just nu har jag så mycket jag vill fråga, så mycket jag inte förstår. Men jag får vänta. Det är mer än 20 timmar kvar tills han kommer hem. Klockan är tre på natten och jag kan inte sova. Är klarvaken, helt enkelt. Tanken av att imorgonkväll kan vara sista gången jag någonsin kommer få träffa dig patrik gör mig så jävla ledsen och förvirrad. Det var ju nu allt började? Jag är både ledsen och arg. Arg för att det har gått såhär lång tid, trots att vi lovade varandra att säga till. Arg för att du är så långt borta och jag inte kan prata med dig nu. Arg för du inte visat något tecken för att inte göra mig ledsen. Liksom, vad är jag inte nu? Förstörd. Jag är ledsen för jag trodde detta skulle hålla väldigt länge, ledsen för du inte kunnat berätta, ledsen för jag kommer mista dig - den jag älskar, ledsen för jag vet att jag aldrig någonsin mer kommer kunna varken lita på någon kille känslomässigt eller våga lita på kärleken mer. Allting är så snuttigt just nu. Du har känslor kvar för mig säger du? Men är dem tillräckligt starka för att kunna bygga upp allting igen? Är du tillräckligt stark? Och finns viljan? Sex månader, ett halvår och du har varit borta tio ynka dagar. Du sa att dem dagarna inte skulle kunna förändra något, men jag hade rätt. Resan avgjorde allt. Att jag sitter här och skriver detta i en jävla blogg är fan patetiskt. Men vad gör man? Vad gör man av all sorg, ilska och hat? Vem ställer man alla frågorna när man inte kan prata med personen? Vad gör man? Bloggen samlar alla tankar och jag känner mig lite lättad efteråt iallfall. Just nu önskar jag att jag bara kunde säga som dig; "Mina känslor har svalnat och jag känner inte som förut. Jag är ledsen. Förlåt." Jag vill kunna säga det, jag vill kunna känna det. Men om jag säger det eller försöker lura mig själv att det är så då ljuger jag, för jag älskar dig..