Det ordet kommer aldrig försvinna från mig, oss, min familj. Det kommer ständigt jaga oss tills vi alla är förstörda och splittrade. Det kommer långsamt plåga oss alla, någon gång. Vi alla kommer få höra ordet komma från en doktor, på något vis. Vi alla har upplevt det värsta med ordet: döden och lidelsen innan. Tillsammans klarade vi oss igenom alla åren, vi klarade inte vårt mål att utplåna ordet, men när vi blev krossade och nerslängda till botten av de mörkaste mörkret klättrade vi upp igen och fortsatte leva. Vi levde och kämpade tillsammans, trots att en av oss fattades och alltid kommer göra. Fredrik fick beskedet, mormor fick det och även pappa men dem klarade sig båda från de hemska som medföljer. Dem lever båda två. Farfar fick det, gammelfarfar och gammelfarmor fick det, rogers mamma fick det. Alla lever fortfarande, men är sjuka. Lever man ett lika långt liv med vetenskapen om att man haft det hemska inom sig men ändå klarat sig? Spelar det någon roll att man faktiskt klarat sig ur det, eller man bara skjuter upp det längre fram i livet? För fredriks del sköt han upp det. Han försökte med hela sitt inre att bekämpa det onda som attakerat honom. Han klarade det inte, men för det är han inte en svag människa. Tvärt om, han kämpade även om hans kropp lagt av, han kämpade fastän vi fick göra alla sysslor åt honom. Han var en kämpe.

Nu är känslan tillbaka. Bråket här hemma, ledsna människor, oroliga själar som inte vet hur man ska hantera detta, ännu en gång. Ja, vi har inte fått något bekräftat, ingenting är säkert. Men känslan av ovisshet är lika hemsk. Och om det är så, hur ska det då sluta? Mormor klarade sig jättebra, men det är nu flera år efter. När hon hade det blev hon som ett psykfall, precis som vemsomhelst blir. Att gå igenom hela prosseduren utan att ens veta att det kommer hjälpa är så hemskt bara det. Det är inte bara ett ord som ska berättas, några operationer och sen är det förhoppningsvist klart. Det är så mycket mer, det vet dem som har varit med om det eller har en nära vän/familjemedlem som varit med om det. Och nu är det här igen och sagta river isär familjen. Alla behöver vara oroliga och ledsna, men än person behöver mer hjälp och det är mamma. Hon har hjälp en person med 5 gradens sjukdom att försöka klara och övervinna sitt öde. Hon gick igenom det precis som det var hennes kropp skitet tagit sig an. Är detta tacken? Ska hon behöva vara den som blir sjuk nu? Jag är så rädd, så innerligt rädd för detta äckliga som förstör inte bara kroppar, men också människor runtomkring som måste gång på gång fajtas för att innerst inne kanske veta att nästa gång är det jag som blir sjuk.

Jag hatar cancer.