för ibland suger allt. eller hur? åhe. idag har väl varit en av dom mer dåliga dagarna, om man kan kalla det så. slutade ju vid 3. när jag kom hem somnade jag på direkten, sov väl till 5 eller något. vaknar upp, skulle prata med julia om när vi skulle ses.. men då jobbar hon? jahapp. så idag/ikväll händer inte ett skit. har städat mitt rum, cp ordentligt.. och pluggat turismen klart, typ. ska snart äta, sen kanske gå ut och gå en runda.. om jag orkar :) haha.

idag på mitt utvecklingssamtal kom allt.. jag ville bara skrika, springa därifrån och bara dö. åhe :( trodde att jag iallfall skulle klara av att prata om det utan gråta. men det går inte, tårarna bara rann och både jag och du visste inte hur vi skulle göra. men jag är glad att du tog upp det och frågade, det betyder mycket för mig. och fredrik, älskade låtsaspappa. jag vill att du ska komma tillbaka, att du en dag bara ska dyka upp igen och vi alla ska bli som förut, innan cancern fanns i din kropp. som sagt, jag trodde att jag kunde hantera det bätte nu.. men tydligen inte. åååååh, varför ska det vara så fucking orättvist?!? du var liksom helt perfekt. alla som har skiljda föräldrar vet, att det tar långt tid och krävs mycket för att man ska kunna kalla den "nye" låtsaspappa, eller låtsasmamma. jag kände verkligen att du var min låtsaspappa, fredrik. och jag vill bara att du ska komma tillbaka igen. jag älskar dig!
på söndag är det tre månader sen. tre månader sen du tog ditt sista andetag här på jorden, och lämnade oss. kvar finns nu bara sorg och en stor stor saknad. du levde i två år med sjukdomen innuti dig, den bara växte och växte, och vi försökte och försökte. alla hjälptes åt, du var den lugnaste och det var du som intalade oss hela tiden att "jo, men detta klarar jag! det är inte så farligt.." undrar om du innerst inne någonsin förstod hur farligt det egentligen var, och hur sjuk du egentligen var på väg att bli. undrar om du visste hur hela du skulle förändras till någon helt annan människa. någon som inte kunde prata, inte gå, inte äta, inte gå på toan, knappt någonting. jag undrar också om du när du var som sjukast fortfarande kunde förstå vad vi sa och så. din blick sade att du förstod, dina läten fick oss att hoppas. kommer aldrig glömma den gången jag satt inne hos dig vid din säng, du tittade på mig med så sorgsna ögon, sen tog du min hand.. och du kramade den. jag satt där hur länge som helst och bara höll din hand, ingen av oss kunde uttycka sina känslor på det sättet vi ville. ändå visste jag på något sätt precis vad du kände.  <3