Fredrik, jag drömde om dig inatt. Vaknade av att jag grät, var kokhet och yr. Det första som slog mig var att du var i rummet. Att du kom in genom dörren och tittade på mig. Du log. Drömmen var precis som i verkligheten, först var du frisk sen blev du bara sjukare och sjukare. En annan Fredrik. Mår så dåligt när jag tänker på alltihopa. Här sitter jag och klagar över mensvärk, medan du hade en stor tumör som växte i huvudet. Borde jag inte ha lärt mig något av dig/det? Jo. Varje gång man faller, faller genom det svarta hålet tar man sig alltid upp igen. Och när man väl är uppe, så har man tagit med sig någonting upp. Man är starkare än någonsin. Du finns inom en stor del av mig Fredrik, och det kommer du alltid göra. Jag minns dig som den friske Fredrik, han som aldrig visade någonting annat än kärlek och lycka. Jag tror vi alla minns dig så. Jag älskar dig!