Är så innerligt trött på det. Försvinn från oss människor. Du tar alla vi tycker om.
Du tog först min gammelmormor, sen min låtsas morfar. Men det var innan jag
förstod vad du egentligen är. Hur jävla hemskt och orättvis du är. Sedan tog du
Fredrik, min låtsas pappa. Det var inte förrän då jag insåg hur jävla psykat allting
är. Fyfan. Att du bara kan ge dig på en sådan oskyldig människa, förändra den
och låta den lida ända in i döden. Du gav dig inte bara på dessa människor i min
omgivning. Min riktigt pappa med, i ryggen. Men han lyckades övervinna dig. Sen min
mormor, i bröstet. Hon lyckades också, tills nu. Du har lyckats igen. Fan ta dig!
Du skulle bara våga ta henne ifrån oss. Jag orkar inte. Är ledsen, säger det bara
rakt ut. ORKAR INTE! Och det är inte ett dugg jävla synd om mig, så lägg ner dem
tankarna. Det är synd om människorna som drabbas, och tvingas dö pgr. av denna
skiten. Ingen förtjänar att få dig i sig. Ingen. Hur många liv ska du ta, förstöra och
förändra innan vi människor hittar ett botemedel? Just nu känns det bara skit skit skit.
Min lillasyster satte på popcornsången för en stund sedan också. Mallorca och popcorn
maskinen var det första som poppade upp. Och fredrik. Det var det näst sista "roliga" vi
gjorde tillsammans. Det sista minns jag som igår, göteborg. <3 Du satt i rullstol. Vilken
månad kan det ha varit? Typ maj? Två månader senare dog du. Fyfan för livet och cancer!