Fredrik, det gör så jävla ont.
Det går inte en dag,
utan att jag tänker på dig.
Tänker på all smärta du fått gå igenom.
Det hugger inom mig,
vill bara skrika och gråta.
Vill se dig, få krama om dig och stanna med dig.
Jag undrar hur du har det. Kommer vi ses igen?
Ser allt framför mig, du i din sjuksäng med pärlor av svett i pannan.
Du krampar & jag håller i din hand. Du trycker min hand, allt vad du kan.
Jag trycker tillbaka, för att dämpa dina kramper. Det hjälper inte. Spruta,
efter spruta - medicin efter medicin, tills du blev någon annan. Inte fredik Olsson.
Tills du togs ifrån oss alla. Tills du dog.

Jag minns Göteborg.
Din sista resa. 
Du hade din rullstol,
du pratade på ditt vis, du dirigerade, suckade och skrek för vi inte kunde förstå dig.
Vi skrattade, inte för att du var sjuk och skulle dö 2 månader senare, utan för du var
så söt. Du drack öl, du åt på restaurang, du var på Liseberg, du följde med in till stan.
Du var nog glad, det såg iallfall ut så på dig. Men innuti dig växte och växte klumpen,
tumören som vi 2 år tidigare inte alls trodde var farlig. Tumören som 2 år senare du dog av.
Du skrattade, du levde. När vi kom hem från Göteborg, var det inte många veckor kvar tills vi
skulle stå vid din säng och säga hejdå. Men det visste vi inte då. Mitt hopp fanns där, ända till
du tog ditt sista andetag i rummet brevid. Men innerst inne visste jag ju, du skulle dö. Det var
bara fråga om när. Doktorn hade ju sagt det, mamma hade berättat, ändå kunde jag inte riktigt fatta det. Hur ställer man in sig på att någon man älskar ska dö? Hur förbereder man sig på det?  Du kämpade i år, månader, veckor och dagar. Du var så stark, Fredrik. En av de starkaste människor jag träffat. Du kämpade dig igenom både min och Elins födelsedag. Du kämpade i exakt 2 år & en dag emot din sjukdom, vilket är mycket mer än vad många andra klarat. Sista dagen sade mamma till dig; "Fredrik, det är okej att du somnar in nu. Vi klarar oss." Hon grät, jag grät, elin grät & jag tror Fredrik också grät. Inombords. Du grät många gånger, av många olika anledningar. Men ju längre tiden gick, desto mer sällan blev det. Till sist kunde du inte gråta mer, inte en tår. Men dina ögon visade. Visade sorg. Den dagen mamma sade det till dig, gav du upp och somnade in. Den 28/7-07.

Varför?
Varför plågar jag mig själv såhär?
Varför kan jag inte bara glömma och gå vidare?
Det gör så jävla ont.