Tänkte precis på hur mycket vi människor klarar. Hur mycket vi orkar ta oss igenom som vi aldrig trodde att vi skulle klara. När jag var mindre hade jag precis som alla andra en jobbig jävla uppväxt. Men jag var ändå lycklig och förstod inte riktigt hur allt stod till. Det är först när jag blivit lite äldre som jag förstår. Min pappa drack och dricker, min mamma jobbade inte och mådde oftast dåligt. Det slutade med en skiljsmässa och jag och min syster blev barn som pendlade fram och tillbaka mellan mamma och pappa. Precis som dem flesta barnen idag kände vi att vi svek dem när vi valde den ena framför den andra. Dem hade växt ifrån varandra efter 20 års äktenskap och idag kan jag förstå det. Dem ville olika med sina liv och hade utvecklats till några personer som inte passade bra ihop längre. Jag och min syster var aldrig ledsna för dem skiljde sig. Vi hade det bra, dem var ju ändå trots allt bra vänner ändå. Pappa levde som en 20åring igen. Helgerna, somrarna och kvällarna blev dimma och jag och elin började dra oss tillbaka. Älskade han verkligen oss? Vi bodde hos mamma och varannan helg var vi hos pappa. Vi hörde jämt hur dålig han var som sket i allt osv. Idag kan jag förstå honom, han var förkrossad och det var hans sätt att gå vidare i sitt liv. Efter en tid träffade mamma honom (inte pappa) & allt var bra. Ja, tills allt blev skit då såklart. Slagsmål, ord jag aldrig vill höra till min mamma igen, skrik och dålig stämning. Det sket sig och mamma höll på att gå in i väggen. Hon var fast. Pappa och mamma trodde sig känna att dem nog ändå trots allt älskade varandra. Ett försök som misslyckades. Dem flyttade isär igen och träffade vars en underbar människa att leva livet med. Mamma träffade Fredrik, pappa träffade Ingela. Efter en tid med oerhört mycket akolohol, en pappa som var allt annat än en pappa, en mamma som ständigt grät, var arg & mådde dåligt. Allt detta var över. Med mamma flyttade jag & elin till Gantofta, till Fredrik. Med pappa flyttade vi till Ingela på husensjö. En bra tid började och pappa slutade att dricka. Inga fler hemligheter, ingen mer spritlukt, ingen pappa som blev aggressiv. Han blev den pappan som jag har vetat att han egentligen är hela mitt liv när andra berättat hur dålig han är. Mamma var lycklig och dem började skapa ett liv tillsammans. Förlovning, giftemål. Både har gått vidare från ett gemensamt liv till två olika nya underbara liv. Tills, Fredrik fick sin cancer. Första tiden var okej. Vi visste inte vad som väntade oss. Jag tänker inte skriva ner hela händelsen för det spelar ingen roll hur jag beskriver det. Ingen kommer någonsin förstå hur det va, ingen. Att få en låtsaspappa som verkligen känns som sin låtsaspappa, se honom tina bort och bli någon man inte känner för att sedan tas ifrån oss och dö. Det är utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om. Samtidigt som Fredrik blev sjukare gjorde jag och T slut. Jag trodde han var den jag skulle leva med hela mitt liv tillsammans med. Av olika anledningar blev det iallfall inte så och vi skiljdes åt. Mina vänner & jag hade splittrats och dem var så oerhört arga och besvika på mig, vilket jag förstår. Jag tackar er fortfarande idag för ni är mina vänner och valde att glömma och förlåta vad som hände. Ni är guld värda. Efter drygt 2 års skit började livet ljusna en tid efter Fredrik dött & hans föräldrar vägrade prata med oss mer, dem som kändes som mina riktiga farmor och farfar. Än idag gråter jag. Jag kommer aldrig glömma den tiden, aldrig. Det var den värsta tiden i mitt liv, men ändå den bästa. Jag har växt & blivit en helt annan människa efter allt som hände. Jag gråter ofta, det krävs inte mycket för att tårarna ska komma. Jag saknar dig Fredrik, och er Hans & Eva. Varenda dag som går finns ni i mina tankar. Ni fick min mamma att må på ett sätt jag aldrig sett henne må. Hon var lycklig, på riktigt. Efter en tid började min pappa släppa din duktiga roll och ta tillbaka sin tröst i vardagen. Jag klandrar honom inte och kan inte säga att jag mår direkt dåligt av det, för jag vet att det finns barn som har det så mycket värre. Men det är jobbigt, det är det. Än idag tycker jag det är jobbigt när vinet, ölen eller spriten tas fram. Det är som ett ärr i min kropp och jag tror det kommer vara så föralltid. Jag ska vara glad att han aldrig har rört varken mig, elin eller mamma. Nu lever min pappa med Ingela och dem är lyckliga. Jag är väldigt glad att min pappa mår bra, för det förtjänar han. Mamma, hon är tillsammans med R. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska säga. Hon älskar honom. Spriten är en del av hans liv också, men på ett mycket hemskare sätt. Vill inte gå in på detaljer. Mamma förtjänar inte att gå igenom jobbiga tider igen, vilket hon tvingas göra när begäret träder fram. Jag har en pojkvän som jag älskar & verkligen vill vara med. Hoppas med hela mitt hjärta att det kommer fortsätta kännas såhär & att vi kan bygga upp ett liv tillsammans.

Varför jag skriver detta nu då. Jag vill bara skriva att jag är en del av alla er därute. Jag vet att ni alla känner igen något av det jag skrivit i texten och idag är det normalt att ha det såhär. Alkohol, bråk, sjukdomar, folk som försvinner ur våra liv osv. Jag tycker inte synd om mig själv, inte alls. Jag vill bara visa att man klarar sig igenom allt. Det är bara att fortsätta leva och ta dagarna som dem kommer. Det som har hänt kommer bli ett minne och du kommer alltid minnas, men du kommer ta dig igenom det & få det bra igen. Jag är säker på det!