godkväll / godnatt.

låg precis i sängen, försökte somna men det enda jag kunde tänka på var denna sista tiden, dom sista månaderna nu. så mycket jag har upplevt dom sista månaderna, som har ändrat både mig som person, och hur jag lever. så mycket som har fått mig att tänka om, tänka annorlunda och försöka ta livet mer allvarligt. (även om man SKA leva livet också!) jag har gått igenom alltihopa, och tack vare mina 3 bästa kompisar, mamma och syster lever jag idag ett normalt liv.

sen finns det människor som lovat, människor som svurit på att alltid finnas där och ställa upp när jag behövde. men då kan man undra, var fanns ni dessa sista månaderna? ni har inte funnits där när jag behövt det. det gör mig faktiskt orolig, hur falsk kan en människa egentligen vara? hur kan man svära på att finnas där för en människa, men sedan bara skita i det? jag vet, jag vet.. jag förtjänar inte att den personen jag förväntade mig mest skulle finnas där och stötta skulle göra det. jag valde att göra som jag gjorde, och det blev senare ett av mina hittills största misstag i livet. och jag ångrar det fortfarande, varje dag och minut. och jag förstår dig, fullt ut. men jag behövde dig. du var nog tillochmed en av dom människorna som jag behövde mest. men det förstod jag inte då, det är inte förrän nu några månader efter jag förstår hur mycket jag egentligen behövde dig och kanske även behöver dig idag. det är skrämmande och jag kan inte förstå hur jag har tänkt innan. jag borde varit nöjd, lyckligast. men det var jag ju också? ändå skulle jag tveka och leka osäker. jag är ju människa? och det är ju så det är.. TYVÄRR. sen ångrar man alltihopa senare i livet, när man verkligen förstår vad man hade och vad man har förlorat, men då är det försent.. alldeles försent!  jag kan inte sitta och säga att jag ångrar att vi gjorde som vi gjorde, för jag vet inte. det enda jag vet är att jag behöver dig, men du behöver inte mig. inte det minsta! och det finns ingenting i hela världen jag kan göra åt det, hur mycket jag än vill och försöker. och det KÄNNS.. men jag ska inte sitta och tycka synd om mig själv, jag har valt detta själv och får leva med det.

alla som läser detta vet säkert vad det handlar om, men ärligt talat, jag bryr mig inte längre.
ni kanske kan ta lärdom? tänk er för!  påminn er själva varje dag om vad ni har, och hur bra
ni egentligen har det. för en dag kommer tvivlet och osäkerheten fram, och är ni inte medvetna
om hur bra ni har det, kanske ni gör något ni senare ångrar men aldrig kan göra något åt.

likadant när alla säger till varandra "jag finns här för dig. glöm det aldrig! vad som än händer, jag kommer alltid ställa upp." tänk då att dom orden betyder väldigt mycket. kanske inte just i den stunden man skriver dom, utan senare när personen verkligen behöver hjälp och stöd, men inte får det.

men jag klarar mig, det gör vi alla, eller hur? det som inte dödar oss, gör oss bara starkare.
mm, det är absolut sant. för allt detta har gjort mig ensam, ledsen, svag, sur, tråkig och massa
annat men i slutändan har det ändå gjort mig starkare, mycket starkare. för varje dag som går,
tänker jag på dig fredrik. DU gör mig starkare, min mamma gör mig starkare, sandra, fie och julia
gör mig starkare. dessa människorna vet hur man bryr sig. men jag önskar att jag kunde berätta
allt jag har inom mig för er, jag förstår inte själv varför jag inte kan (?) ni är dom allra bästa människorna
som finns, jag litar på er till100 procent och älskar er ännu mer, ändån går det inte. det finns bara en
enda människa jag kan berätta ALLT för, aaallt. och den människan känner mig bäst av alla också,
eller jag kanske ska säga kände? men den personen finns inte i mitt liv längre, och som jag sagt
innan är det något jag ångrar varje dag.

shit, så djupt och jobbigt inlägg detta blev. och jag vet inte ens om någon kommer orka läsa det?
men det känns skönt att få skriva av sig lite ibland.. även om det finns så mycket mer jag skulle
vilja skriva. men nu måste jag försöka sova igen, har mått så konstigt på senaste tiden.
äter konstigt, sover inget, kan inte koncentrera mig i skolan/efter, tränar inte ens.
dessa jävla svackor.. det måste vända snart? eller vad tycker ni?