Finns så mycket jag skulle vilja skriva här egentligen.. Men som jag vet att jag inte kan, för jag vet att en del människor som jag inte vill ska läsa min blogg gör det. Det sjuka är att jag inte bryr mig om er längre, inte ett dugg. Det känns konstigt att säga det, men så jävla skönt också! För jag visste att jag skulle klara det, och det gjorde jag lättare än någonsin också. Känns som man har jättemycket att se framemot nu. Piercing, tatuering, flytta hemifrån, julen, åka utomlands. Tiden går så snabbt när man längtar efter saker, alldeles för snabbt ibland faktiskt. Så snabbt att man glömmer leva i nuet liksom. äe. Julia, var är du? Svara på msn! Haha. Frågade Fille precis om han ville med ut och gå, men han kunde inte. :( Ska ses imorgon eller på söndag istället. Hihi. Imorgon så jävlar, eller hur Falkis? Haha. Suuupe! Bara det att när man längtar efter saker så blir det alltid skit av det.. Näe! Får inte bli tråkigt. Saknar dig, Lisette. Tur vi ses imorgon! Ses alldeles för sällan. Har så många minnen tillsammans du och jag. Haha, dör när jag tänker tillbaka på allt. Craazy. Vi delade varje dag, varje minne och varje tanke en gång i tiden, men som med allt annat så stannar inget föralltid och jag är jätteglad att vi fortfarande har så bra kontakt som vi har, det ska du veta.

Nu till något annat. Trygghet. Det finns i nästan alla barns hem. Känslan av att lita på sina föräldrar, känna sig hemma och lycklig. Sen finns det dem som inte känner någon trygghet, som ligger vakna, oroliga och ledsna för deras föräldrar gång på gång sviker. Det var längesen jag kände den obehagliga känslan, men inte tillräckligt längesen för att inte känna igen den när den närmar sig igen. Den ständiga oron. Hela mitt liv har ni försvunnit på något sätt och ensam står hon, mamma. Ständigt hon som måste vara stark och inte släppa allt. Kämpa. Efter all skit, borde det inte vända då? Och nej. Jag tycker inte synd om mig själv nu.. Vet att det är så många andra som känner precis som mig. Bara längtar bort härifrån. Kalla det vad ni vill. Fly, tycka synd om sig själv eller vad ni nu kan komma på. Men detta är mitt sätt och min dröm. Men tills dess ska jag också kämpa, ska visa att jag faktiskt klarar mig. Le utåt, skrik inombords. Det finns människor i min omgivning som gör allting värt mödan. Mina vänner. Det sista som sviker en. (Ja, tillochmed efter dig själv) Och jag är så glad att ni känner som mig, att ni vill samma som jag. Och att vi ska göra det tillsammans. Ni känner mig utan och innan, ni vet allt. Att jag kan greppa tag om er, hålla kvar och att ni alltid förstår slår allt. Lova mig en sak? Vi ska aldrig svika varandra, vi är oslagbara tillsammans.  

Frågar mig själv, om det var något som jag lärde mig av detta fel? Jag trodde det var rätt och bra. Jag ber om ursäkt för de misstag jag begått. För jag agerade, så som jag gjorde. Jag tänkte inte på hur jag behandlade dig. Du var min första kärlek, den äkta och sanna. Jag är tacksam för den tiden vi fick. Men skenet bedrar.  
At the sea bed, forever. 
 
Kom precis på att jag har en sak som hänger på min vägg som skulle varit nertagen och slängd för längesen! Imorgon försvinner det. Föralltid.
 
Ett långt och jobbigt inlägg, sorry. Haha. 
All about my thoughts of livin'  this life