sitter här och funderar.. hur allt var för typ 2 år sedan.. hur perfekt allting egentligen var, till skillnad från nu. blir så ledsen när jag tänker på hur det är, att detta är på riktigt. så mycket hemskt som har hänt dom senaste 2 åren, vad jag och min familj har gått igenom hittills.. snart orkar ingen av oss längre, det känner man. vi bara lever, varje dag går och vi bara fortsätter kämpa och intala oss själva att "jo, men det blir bättre." ingenting har blivit bättre, INGENTING. allting har bara blivit värre, sämre. för 2 år sen, kunde jag klaga på att jag bråkade med mamma för typ en liten piss sak som att behöva hjälpa till hemma osv. så är det inte längre, nu är det allvarliga saker vi pratar om här hemma. jag minns, hur jag klagade över allt - när det egentligen nästan var perfekt. nu vill jag inte klaga längre, jag vill inte höra folk klaga, inte om dom verkligen har något att klaga över. det räcker någon klämmer ur sig något som har med detta att göra, mina ögon fylls med tårar och jag vill bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka. mina drömmar på nätterna handlar om att allting blir bra, som förut.. allting känns bara piss, seriöst. och ännu mer piss känns det som när jag skriver om sånt här, på en offentlig blogg. DÅ är man deperat. det är inte så att jag inte har någon jag kan prata med, jag vet bara inte vad jag ska säga.. har inte riktigt förstått att detta är på riktigt, inte förrän nu. är det hoppet som lämnar oss? jag vill inte inte inte. jag har bara en enda önskan i livet, och det är att min familj ska bli frisk igen, allihopa. livet är så jävla hårt, och orättvist. varför, just dig?  för varje dag som går, känns allt mer skit och komplicerat. för 2 år sen kunde jag aldrig tänka mig att det skulle bli såhär, ALDRIG. sånt händer väl aldrig? och varför skulle det hända just mig, och min familj? det gjorde det och vi har verkligen kämpat. jag, mamma och elin m.fl har tillsammans sett saker vi aldrig ens hört talats om. jag önskar att jag kunde säga att det blir bra igen, att allting blir som förut, att vi kommer bli glada och lyckliga igen - men det kan jag inte. jag är rädd, räddare än jag någonsin varit och jag vet inte vad jag ska göra. vad kan jag göra? kämpa? fortsätta som vanligt? nej, jag orkar inte mer. jag orkar inte spela glad och lycklig, när jag inte är det. jag orkar inte skratta, när jag vet att du mår som du gör.  för oss alla, snälla kämpa.